Hur öka sina möjligheter att få rätt när man har rätt?

Author: Marcus Nyberg

Introduktion

För den processintresserade är det sedan länge känt att man inte nödvändigtvis går vinnande ur en tvist bara för att man har rätt i sak eller, annorlunda uttryckt, att man får rätt bara för att man har rätt. Det finns otaliga exempel på tvister där en part visserligen ”har rätt” i sakfrågan men där omständigheterna i övrigt är sådana att domstolen inte har kunnat meddela dom till partens fördel. Allt som oftast beror ett sådant utfall på bristande bevisning över vissa påstådda omständigheter eller att relevanta och nödvändiga omständigheter inte alls har åberopats.

Till detta ska läggas att det i svensk domstol typiskt sett inte är möjligt att lägga fram ny bevisning eller nya omständigheter efter det att huvudförhandling hållits i första instans (oftast tingsrätten). För att tillåtas lägga fram ny bevisning eller åberopa nya omständigheter krävs i regel att parten inte kände till beviset eller omständigheten eller att parten i varit förhindrad att åberopa beviset eller omständigheten tidigare i processen.

Slutsatsen blir därför att en part inte kan räkna med att ”lösa problemet” i nästa instans (typiskt sett hovrätten), särskilt eftersom det krävs prövningstillstånd för prövning i både hovrätterna och Högsta domstolen. Det är inte heller möjligt att ”börja om från början” med en ny stämning rörande samma sak för att rätta till misstag i en tidigare process (res judicata).

Talans huvudsakliga beståndsdelar

Mot bakgrund av ovan finns uppenbara incitament för att inför varje tvistig huvud- och delfråga ta sig tid att reflektera kring de huvudsakliga beståndsdelarna i tvisten. Dessa kan sammanfattas enligt följande:

1. Vad vill parten åstadkomma (vilka yrkanden har parten)? Allt som oftast är det fråga om fullgörelse av ekonomisk kompensation (betalning av varor och/eller tjänster, skadestånd, försäkrings- eller trafikskadeersättning, vite eller liknande). Yrkanden kan dock även avse fastställelse av ett visst rättsförhållande mellan parterna. Ett återkommande exempel är att en hyresvärd eller hyresgäst slutligt vill fastställa att det föreligger ett hyresavtal mellan parterna.
2. Vilka händelser eller omständigheter har inträffat (eller förväntas inträffa) och ligger till grund för partens yrkanden? Här är fråga om de faktiska omständigheter som föranlett talan. Annorlunda uttryckt, vad är det som har inträffat (eller förväntas inträffa) som gör att part anser sig vara berättigad till ekonomisk kompensation eller nödgad att fastställa ett visst rättsförhållande? Ett exempel kan vara att en hyresgäst och en hyresvärd har tecknat ett hyresavtal som hyresgästen av olika anledningar vägrar erkänna eller att ett företag anlitat en entreprenör för utförande av visst arbete som entreprenören nu inte vill utföra (kanske har entreprenören fått mer lönsamt arbete på annat håll).
3. På vilken rättslig grund vilar talan? Har part stöd för att de händelser och omständigheter som ligger till grund för talan (punkt 2 ovan) får den rättsföljd som parten har yrkat (punkt 1 ovan)? Rättsligt stöd kan finnas i exempelvis avtal, lag och/eller i vissa fall genom allmänna rättsprinciper såsom handelsbruk, lojalitetsprinciper med mera. Ett praktiskt exempel från entreprenadavtalet AB 04 är den omständighet att en entreprenad är försenad vilket enligt AB 04 innebär en rätt för beställaren av entreprenaden att erhålla skadestånd (vite) med vissa förutbestämda belopp. Den rättsliga grunden i exemplet är alltså att avtalet AB 04 föreskriver att beställaren har rätt till viss ersättning vid försening.
4. Vilka bevis finns? Frågeställningarna rörande bevisningen är omfattande och förtjänar egentligen en helt egen framställning. Mycket kortfattat och allmänt hållet gäller dock att hela kedjan ovan (punkt 1–3) måste styrkas för att en talan ska kunna vinna framgång.

Det innebär att den som, exempelvis, yrkar att ett visst belopp ska utbetalas måste bevisa:

(a) att det yrkade beloppets storlek faktiskt motsvarar vad som följer av motpartens skyldigheter enligt rättsföljden, (punkt 1),
(b) att de omständigheter som påstås ha inträffat faktiskt har inträffat (punkt 2), och
(c) att den påstådda rättsföljden faktiskt föreligger.

Brister bevisningen i något av (a), (b), eller (c) så kan en talan inte vinna framgång, oavsett hur ”rätt” talan är. Till detta kommer frågor om den åberopade bevisningens värde, i vilken utsträckning en omständighet behöver bevisas (beviskrav) samt vilken av parterna som har att bevisa det som påstås i tvisten (bevisbörda).

Som ett exempel avseende beviskrav och bevisbörda kan nämnas tvister rörande försäkringsersättning där näringsidkare har att göra det ”klart mer sannolikt” att försäkringsfall har inträffat än att så inte är fallet. Jämförelsevis gäller för konsumenter att det ska göras ”mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är fallet”. Domstolarnas bedömningar kring beviskrav och bevisbörda dessutom till stor del stöd i tidigare avgöranden.

Hur ökar man möjligheten att ”få rätt”?

Arbetet med att i så hög sannolikhet som möjligt nå framgång med en tvist börjar långt innan tvisten ens är känd. Som framgår ovan är bevisningen ofta fullständigt avgörande för att nå framgång i en talan. Därmed är det lika viktigt att verksamheten i adekvat utsträckning har identifierat de affärsområden som tvister typiskt sett kan uppstå, vilka affärsmässiga risker sådana tvister innebär samt i vilken utsträckning bolaget kan skydda sig mot sådana risker.

En bra början är att identifiera vilka dokument och handlingar som kan bli relevanta i en tvist. Sådana handlingar är typiskt sett avtal och korrespondens rörande förhandlingarna när avtalet tillkom samt dokumentation i övrigt som kan tänkas utvisa de omständigheter som behöver visas inom ramen för en tvist. Beroende på verksamhetsområde kan dock bevisning i form av fotografier eller liknande vara av stort värde.

Detta arbete resulterar allt som oftast i en riskanalys där bolagets kostnadsintressen vägs mot affärsrisken med tvister och utmynnar inte sällan i en arkiveringspolicy vari det anges vilka typer av handlingar som ska sparas och hur lång tid som måste passera innan handlingen gallras. Lämpligen sätts inte en kortare arkiveringsperiod än den längsta preskriptionsfrist som kan göras gällande för ett eventuellt krav. Den allmänna preskriptionsfristen i Sverige är 10 år.

Under tiden tvisten pågår

En ofta något bortglömd aspekt är att det ombud som anlitas allt som oftast måste ges möjlighet att fullt ut förstå klientens verksamhet, bakgrunden till tvisten samt få tillgång till den bevisning som finns att tillgå. Det senare medför i praktiken vissa svårigheter då det, särskilt i komplicerade tvister med många delfrågor, inte alltid är helt lätt att avgränsa vilka handlingar som har relevans eller inte.

Huvudregeln här bör, enligt undertecknad, vara ”hellre för mycket än för lite”. Det föreslås undvika ett informationsunderskott i förhållande till ombudet. Ombud som är specialiserade på tvister har dessutom stor vana av att hantera stora mängder information och att på ett effektivt sätt söka ut relevanta delar.

Därtill finns även i många fall en ekonomisk fördel i att arbeta proaktivt snarare än reaktivt på motpartens påståenden. Det är nämligen nästintill alltid en fördel att kunna förutse kommande invändningar från motparten för att undvika eventuella kostsamma överraskningar senare i processen.

Förlikning

Med en god förståelse och bevisning över tvisten, dess bakgrund och den relevanta verksamhetsbranschen är processombudet väl rustat för att kunna utföra klientens talan på ett sådant sätt att det antingen övertygar rätten om att talan ska vinna framgång eller övertygar motparten om att parterna kan nå en överenskommelse i frågan utan rättens inblandning (förlikning). Oavsett om tvisten avgörs genom förlikning eller dom så ökar möjligheterna till att nå framgång i en tvist med god förberedelse och i övrigt goda förutsättningar enligt vad som beskrivs ovan.